Hmm... Kan det vara så att människor tröttnat på feminismen, och på aktivism överlag? Jag tror att många, också vi som identifierar oss som feminister, känner en viss hopplöshet. Medan oligarkernas plånbok blir fetare känns det som att vi vanlisar har svårare att påverka saker och ting. Jag tycker det syns i politiken: Vi går på den ena protesten efter den andra men det verkar ju inte som att politikerna lyssnar?
Jag tror att många ännu fortsätter den feministiska kampen, men i tystnad. Vi orkar inte vara ute och skrika på gatorna eller på internet längre. Ja, vi tror på jämlikheten och kämpar för den i våra egna liv, där vi känner att vi kan påverka. Men det är sant att den inte lever lika synligt som förr.
Det är sorgligt att den dör ut i den allmänna debatten. Men den lever ännu stark<3
Låt genusdebatten fortsätta 4ever!
16.04.2025 09:47
nästan hjärntvättad
Svar till Dottern till Mammans inlägg:
För min generations del (typ unga vuxna) så tror jag det till stor del handlar om en rätt medveten smutskastningskampanj som skedde under 2010-talet. Jag var själv alldeles på väg att bli hjärntvättad av pseudointellektuella så kallde anti-feminister på youtube, och jag tror det är många som aldrig hittade en väg ut från den hålan. Argumenten de förde fram var typ: femismen har redan nått sina mål (kvinnor får rösta etc.) och tredje vågens feminister är ute efter att förtrycka män i någon slags självrättfärdig hämndkampanj. Till exempel de dåvarande diksussionerna om inkomstklyftan könen emellan avfärdades helt och anti-feministerna ansåg att det var okunskap och girighet som trollat fram uppfattningen om att en inkomstklyfta överhuvudtagets fanns. Femisterna var priviligerade människor med ett offerkomplex som inte längre hade ett förtryck att kämpa emot och därför måste hitta på det själv.
Nu kan det också vara att detta bara är sånt innehåll som just jag råkat se, men för mig kändes det som att den här typen av diskurs var mycket levande runt 2015, just då många i min ålder säkert började lära sig om feminism. Anti-feministerna lyckades trots sina halvhjärtade och totalt substanslösa argument plantera ett osäkerhetens frö. Ska man vara för jämställdhet kan man väl inte ha bara det ena könet i namnet?, tänkte jag. Eftersom mitt tonårsjag hade svårt att indentifiera det förtrycket feminister talade om fanns det något i anti-feministernas argument som hittade hem. Är kvinnor faktiskt förtryckta? Eller ska man bara tänka så för att få vara progressiv? Anti-feminismen var en effektiv agenda som lämnade en stank efter sig och öppnade dörren för Jordan Peterson och andra som sedan gjort en karriär av att måla upp feminism, progressivitet och identitetspolitik som ett hot mot demokrati. Känner någon annan månne igen sig i detta?
14.04.2025 21:32
Dottern till Mamman
Tack för en underbar föreställning! Många tankar och funderingar väcktes idag, men också frågor. Specifikt så har jag en fråga gällande feminism och uppmärksamhet.
Under “jakten” på feminster på Tölö torg kom det fram att feminismen har kritiserats för att ha “tagit iväg uppmärksamhet från större/viktigare problem”. Men jag upplever personligen att det är på grund av att jag är feminist som jag bryr mig om dessa problem, för att jag upplever att vara feminist betyder att man ser alla personer som jämlika oavsett kön, hudfärg, sexualitet, och mer.
Hur kommer det sig då att feminismen ses som en distraktion som “tar ifrån” dessa problem? Har feminism separerats från “resten” av världens problem, och hur integrerar vi den tillbaka in i vardagsaktivism?
14.04.2025 21:32
Mamman till Dottern
Tack för en bra debattstart! Feminismen behöver en pånyttfödelse. Då tiderna blir oroliga finns risken för en tillbakagång i det vi redan uppnått i form av jämlikhet. Som exempel kan tas att då en organisation är i kris, väljs män oftare in i ledande roller än vid mindre turbulenta tider, då kvinnor ges mera plats. Just nu upplever vi kriser på många områden i samhället, inte minst på kulturfältet. Därför tycker jag att vi behöver en stark impuls av feministiskt tänkande överlag. Sedan måste man kanske klä sina ord på ett sätt som för fram saken.
14.04.2025 11:21
The Mother
Jag är också oroad över folk som upplever att ordet feminism är för farligt och inte vill identifiera sig med just det ordet även om de samtidigt vidhåller att de är för jämställdhet. Man kan ju inte äta kakan och ha den kvar. Eller är då så att man står för någonsorts lightversion av jämlikhet där alla ändå inte behöver vara lika jänlika? För mig stinker det tyvärr nykonservatism och borgerlig ängslighet.
11.04.2025 14:16
Wohooo
Feminismen är inte död. Men hur är det med ordet feminist? Många som står för jämlikhet som inte vill kalla sig feminism för de tycker det polariserar. Jag kallar mig nog feminist för det har djupare mening än nån trend.
10.04.2025 21:34
TimT
Jag undrar om feminismens död och teaterns död har kopplingar? Går de parallellt hand i hand och när den ena dör dör den andra och vice versa? Är teater och feminism en och samma enhet, men vi har skilt på dem, fast de inte går att skilja på?
Kan vi gå inför att säga oftar att det finns rätt och det finns fel? Vi kan väl anta att mycke har gråzoner i sig, men vi behöver inte alltid säga ut det?
Nu kom det mycket olika frågor!
Tack för föreläsningen och folkbildningen ni erbjöd!
10.04.2025 17:53
Mymlan
Så uppiggande med debatt! Och gemenskap. Tack!!
09.04.2025 22:06
BF Fan Girl
Tack Woo <3 Jag har efter föreställningen diskuterat feminism på olika plattformar. Känner mig inte lika orolig mer. Men måste säga att feminismen skulle behöva en riktning, folk saknar riktning.
09.04.2025 21:22
Woo!
Hej BF Fan girl!
Jag tror absolut INTE feminismen är död. Jag känner hur den finns bland oss och är så nära nu. På randen av att födas på nytt. Jag känner liksom hur den växer så det brakar och snart ryms den inte mera i de gamla dammiga skrymslena. Det pirrar inuti mig eftersom något stort är pågång! Jag är säker på det.
En feministisk insats behövs överallt på denna jord. Hjälp feminismen kliva fram, mer högljutt, mer vågat och mer orädd. Tillsammans är vi ju faktiskt oslagbara!
29.04.2025 17:23
Vegas fan
Ett förslag på orsaken till feminismens död:
Hmm... Kan det vara så att människor tröttnat på feminismen, och på aktivism överlag? Jag tror att många, också vi som identifierar oss som feminister, känner en viss hopplöshet. Medan oligarkernas plånbok blir fetare känns det som att vi vanlisar har svårare att påverka saker och ting. Jag tycker det syns i politiken: Vi går på den ena protesten efter den andra men det verkar ju inte som att politikerna lyssnar?
Jag tror att många ännu fortsätter den feministiska kampen, men i tystnad. Vi orkar inte vara ute och skrika på gatorna eller på internet längre. Ja, vi tror på jämlikheten och kämpar för den i våra egna liv, där vi känner att vi kan påverka. Men det är sant att den inte lever lika synligt som förr.
Det är sorgligt att den dör ut i den allmänna debatten. Men den lever ännu stark<3
Låt genusdebatten fortsätta 4ever!
16.04.2025 09:47
nästan hjärntvättad
Svar till Dottern till Mammans inlägg:
För min generations del (typ unga vuxna) så tror jag det till stor del handlar om en rätt medveten smutskastningskampanj som skedde under 2010-talet. Jag var själv alldeles på väg att bli hjärntvättad av pseudointellektuella så kallde anti-feminister på youtube, och jag tror det är många som aldrig hittade en väg ut från den hålan. Argumenten de förde fram var typ: femismen har redan nått sina mål (kvinnor får rösta etc.) och tredje vågens feminister är ute efter att förtrycka män i någon slags självrättfärdig hämndkampanj. Till exempel de dåvarande diksussionerna om inkomstklyftan könen emellan avfärdades helt och anti-feministerna ansåg att det var okunskap och girighet som trollat fram uppfattningen om att en inkomstklyfta överhuvudtagets fanns. Femisterna var priviligerade människor med ett offerkomplex som inte längre hade ett förtryck att kämpa emot och därför måste hitta på det själv.
Nu kan det också vara att detta bara är sånt innehåll som just jag råkat se, men för mig kändes det som att den här typen av diskurs var mycket levande runt 2015, just då många i min ålder säkert började lära sig om feminism. Anti-feministerna lyckades trots sina halvhjärtade och totalt substanslösa argument plantera ett osäkerhetens frö. Ska man vara för jämställdhet kan man väl inte ha bara det ena könet i namnet?, tänkte jag. Eftersom mitt tonårsjag hade svårt att indentifiera det förtrycket feminister talade om fanns det något i anti-feministernas argument som hittade hem. Är kvinnor faktiskt förtryckta? Eller ska man bara tänka så för att få vara progressiv? Anti-feminismen var en effektiv agenda som lämnade en stank efter sig och öppnade dörren för Jordan Peterson och andra som sedan gjort en karriär av att måla upp feminism, progressivitet och identitetspolitik som ett hot mot demokrati. Känner någon annan månne igen sig i detta?
14.04.2025 21:32
Dottern till Mamman
Tack för en underbar föreställning! Många tankar och funderingar väcktes idag, men också frågor. Specifikt så har jag en fråga gällande feminism och uppmärksamhet.
Under “jakten” på feminster på Tölö torg kom det fram att feminismen har kritiserats för att ha “tagit iväg uppmärksamhet från större/viktigare problem”. Men jag upplever personligen att det är på grund av att jag är feminist som jag bryr mig om dessa problem, för att jag upplever att vara feminist betyder att man ser alla personer som jämlika oavsett kön, hudfärg, sexualitet, och mer.
Hur kommer det sig då att feminismen ses som en distraktion som “tar ifrån” dessa problem? Har feminism separerats från “resten” av världens problem, och hur integrerar vi den tillbaka in i vardagsaktivism?
14.04.2025 21:32
Mamman till Dottern
Tack för en bra debattstart! Feminismen behöver en pånyttfödelse. Då tiderna blir oroliga finns risken för en tillbakagång i det vi redan uppnått i form av jämlikhet. Som exempel kan tas att då en organisation är i kris, väljs män oftare in i ledande roller än vid mindre turbulenta tider, då kvinnor ges mera plats. Just nu upplever vi kriser på många områden i samhället, inte minst på kulturfältet. Därför tycker jag att vi behöver en stark impuls av feministiskt tänkande överlag. Sedan måste man kanske klä sina ord på ett sätt som för fram saken.
14.04.2025 11:21
The Mother
Jag är också oroad över folk som upplever att ordet feminism är för farligt och inte vill identifiera sig med just det ordet även om de samtidigt vidhåller att de är för jämställdhet. Man kan ju inte äta kakan och ha den kvar. Eller är då så att man står för någonsorts lightversion av jämlikhet där alla ändå inte behöver vara lika jänlika? För mig stinker det tyvärr nykonservatism och borgerlig ängslighet.
11.04.2025 14:16
Wohooo
Feminismen är inte död. Men hur är det med ordet feminist? Många som står för jämlikhet som inte vill kalla sig feminism för de tycker det polariserar. Jag kallar mig nog feminist för det har djupare mening än nån trend.
10.04.2025 21:34
TimT
Jag undrar om feminismens död och teaterns död har kopplingar? Går de parallellt hand i hand och när den ena dör dör den andra och vice versa? Är teater och feminism en och samma enhet, men vi har skilt på dem, fast de inte går att skilja på?
Kan vi gå inför att säga oftar att det finns rätt och det finns fel? Vi kan väl anta att mycke har gråzoner i sig, men vi behöver inte alltid säga ut det?
Nu kom det mycket olika frågor!
Tack för föreläsningen och folkbildningen ni erbjöd!
10.04.2025 17:53
Mymlan
Så uppiggande med debatt! Och gemenskap. Tack!!
09.04.2025 22:06
BF Fan Girl
Tack Woo <3 Jag har efter föreställningen diskuterat feminism på olika plattformar. Känner mig inte lika orolig mer. Men måste säga att feminismen skulle behöva en riktning, folk saknar riktning.
09.04.2025 21:22
Woo!
Hej BF Fan girl!
Jag tror absolut INTE feminismen är död. Jag känner hur den finns bland oss och är så nära nu. På randen av att födas på nytt. Jag känner liksom hur den växer så det brakar och snart ryms den inte mera i de gamla dammiga skrymslena. Det pirrar inuti mig eftersom något stort är pågång! Jag är säker på det.
En feministisk insats behövs överallt på denna jord. Hjälp feminismen kliva fram, mer högljutt, mer vågat och mer orädd. Tillsammans är vi ju faktiskt oslagbara!